Drugeys djupaste tankar

Jag rannsakade faktiskt mina bilder igår i jakt på någon bild på mig själv, men ingen bild gav ett så målande porträtt av mig som den Cooley la upp. Dessutom hade jag ingen bild som visade mina bröst, och det skulle ju omöjligen ha gått! Om mitt psyke är en stor del av mitt jag är nog mina bröst tämligen större.

Idag har jag tro det eller ej både jobbat och pluggat. Mitt arbete på Coop är så inspirerande och härligt och jag tycker verkligen om det till och med tidigt på morgonen. Idag fick jag till och med, för kanske första gången i mitt liv heta "Lilla Hjärtat". En redig karl från Pågen hade med möda plockat upp allt bröd på hyllorna och lämnat en stor trave kartonger efter sig mitt i gången som jag plockade upp (eftersom det är mitt jobb). Det tyckte Herr Pågen var en olämplig syssla för en kvinna och ropade efter mig: "Nej men det ska du inte göra Lilla Hjärtat". Rart, och oerhört politiskt inkorrekt på samma gång. Jag blev liksom glad och jävligt förbannad samtidigt.

När jag efter jobbet kom en kvart försent till mitt seminarium var inte Farbrorn lika lycklig. Jag har inte presenterat Farbrorn än, men han är min professor i litteraturhistoria och ser ut därefter. Han har grått hår, men inte på huvudet utan mer bakom och i öronen. Och så pratar han som i en burk, liksom lite lågt och burkigt, och nästan alltid om de mest torra saker. Men liksom öknen som blommar en gång var fyrtionde år tinar han ibland upp, bara för en miljondels sekund, för att dra en liten fräckis. Eftersom ingen förväntar sig att Farbrorn kan vara rolig skrattar folk hysterisk, alltid lite för sent och lite för högt, åt Farbrorns ganska tråkiga skämt. Jag gör det också, fast mitt artighetsskratt mest låter som om jag försöker kräkas. Idag kom det dock inga fräckisar. Idag var vi fast i en isländskballad och det var så tyst av allvar i klassrummet att jag tror att en av mina fisar hördes.

Jag låg och tänkte på en sak i natt. Om det fanns en Jelly Bean med kuksmak - tror ni att Sexey skulle tycka om den då?