Så var jag hemma igen, och inte känns det särskillt uppmuntrande. Jag lovade mig att jag inte skulle börja panika över kylan och mörkret men det är inte utan att jag gör det en aning. Det är så svårt att veta att man ska vara i det här i fyra månader till. Jag vill inte vänta på att vara lycklig. Jag vill ju vara det nu.
Den här veckan ska jag förbereda ett tal om min retoriska förebild, och trots en hel morgon av brainstormande har jag inte kommit fram till en enda. Jag har nog egentligen ingen direkt förebild på det viset. Jag har massor av inspirationskällor men ingen idol. Det är inte min stil att vara hängiven.
Jag ville ju inte sega ihop här hemma. Det kan i och försig ha något att göra med att min härliga nikotinberoende sambo var rasande imorse innan han tagit sin snus och bestämde sig för att riva ut alla kläder i sin garderob som han sedan lämnade på golvet när han åkt till universitetet. Det var liksom inte den mest uppmuntrande början på dagen jag kan tänka mig, att vika hans tröjor.
Det är konstigt att man kan tycka så mycket om en människa som gör så, men det gör jag.
Det är en förbannelse, den där kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar