En inte så lyckad helg.

Mitt liv är i allmänhet bra. Förutsägbart, visst, men ändå bra. Helgen som har passerat såg jag framemot efter en rätt tuff fredag med tal och arbete. Jag tänkte liksom att det skulle spela mindre roll att Coop skulle få ta upp majoriteten av tiden på lördagen och söndagen - jag skulle ju träffa er och fira farsdag också.

Igår var jag ovanligt pigg när jag mös ner till jobbet vid åtta, och förmiddagen förflöt lugnt och fridfullt nere på Coop. Allting kändes prima när jag gick hem för att äta min infrusna köttfärssås till lunch. Väl tinad och till hälften uppäten framför TV:n insåg jag dock snart att något inte stämde. Jag kunde bara se delar av tipslördag eller vad fasen det var på. Jag försökte hitta mina glasögon för att kunna fokusera bättre, men insåg mitt i letandet att jag hade dem på mig. Synfältet började pulsera och då visste jag plötsligt: fyrtio minuter kvar av lunchen och migrän. I och med denna insikt visste jag att min helg började fucka upp sig.

Tog massor av tabletter, Eeze, Alvedon och Ipren och la mig på soffan och sov resten av lunchen. När jag väl vaknade hade jag djävulusiskt ont i huvudet men gick ändå ner och arbetade i fyra timmar. Det fungerade ändå, säkert mycket på grund av att jag var helt drogad av alla piller. Är inte 110% på att kassan stämde men var ytterst trevlig mot kunderna, så en hel förlust var det väl inte.



Istället för att åka hem till Nerdey på kvällen la jag mig sonika på soffan och dog när jag kommit hem. Min karl tyckte synd om mig och hyrde en film som jag ville se men mest lyssnade på ("The Proposal" med Sandra Bullock och den där killen som inte är snygg men ändå lite gullig).

Imorse vaknade jag med nytt hopp. Jag tänkte att farsdagsfirandet ändå skulle bli en hit, så jag åkte ut till mina farföräldrar för att fira pappa. Allting var frid och fröjd tills vi började äta och det på matbordet stod några levande ljus som hela tiden lyckades blända mig. Jag blev irriterad, frustrerad och till slut deprimerad när jag insåg att det inte var ljusen som gjorde mig blind utan, til min stora fasa, ännu ett migränanfall. Denna gång med två timmar kvar till jobbet men utan Eeze i närheten. Lyckades ändå på något mystiskt vis trivas under lunchen, sova mig hela vägen hem och knarka mig igenom jobbpasset, för att återigen hamna utslagen i soffan.

Med facit i hand blev min helg alltså inte riktigt som jag tänkt mig. Nu vägrar jag ha några förväntningar på veckan.

Jag saknar er så att det gör lite ont, faktiskt.