Just nu känns allt bara som en brant uppförsbacke med piskande vindar i ansiktet. Terminen har just börjat, men man försöker ändå se framåt, bortåt, mot ljusare tider. Jag får en flyktig vårkänsla när en vit vintersolstråle bländar mig när jag går ut från skuggan av en huskropp, men känslan försvinner lika snabbt som den kom och lika bra är väl det.
Det är ett ensamt liv att vara student, det har i alla fall varit det för mig. Och det var det sista jag hade förväntat mig. I Uppsala, studentstaden av studentstäderna, var ensamt det ord som bäst beskrev min vardag. Det är bättre i Stockholm, men det känns som att det fortfarande kan gå dagar utan att jag säger ett ord till en levande människa. Med undantag för sambon. Kan komma på mig själv med att ha konversationer i huvudet med "någon annan", det kanske är ett första tecken på att jag håller på att tappa greppet. Det är en konstig känsla att sitta bland 550 personer i skolan och ändå vara ensam. Om jag skulle jag svimma, skulle någon märka att jag satt i min stol medvetslös?
Motivationen till att göra något överhuvud taget och än mindre tentaplugga till den första tentan av 7 (bisarrt) denna terminen lyser med sin frånvaro. Men det är väl "bara" att göra som man har gjort så många gånger förut; bita ihop.
I väntan på någon form av ingivelse över huvud taget tittar jag på MTV där Taylor Swift har kuddkrig med sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar