Jag har inga problem att prata om min sjukdom. I det verkliga livet gör jag det utan att tänka på det, eftersom sjukdomen är en del av mig. Här på bloggen har jag dock känt att mina problem är malplacerade, att outandet av dem inte skulle bidra med något. Jag har dock omvärderat den bedömningen.
Jag lider av någonting som kallas för paniksyndrom och drabbar ungefär två procent av befolkningen. Det är en kronisk åkomma som är ärftlig och innebär att man har kraftiga ångestattacker i en så stor utsträckning att livet störs kraftigt. Jag hade min första ångestattack när jag var sju år och sedan dess har jag i omlöpande perioder varit allt från symptomfri till allvarligt sjuk. Min allvarligaste dipp hittills var för två och ett halvt år sedan när min ångest var så omfattande att jag drabbades av en djup depression. Då hade jag kraftig ångest dagligen i ett halvår, gick ner tolv kilo och hade de högsta nivåerna min läkare sett under sin karriär på den officiella skalan för depression/paniksyndrom. Jag mådde skit. Jag klarade inte av någonting. Jag var inte den person jag egentligen är, inte ens en liten spillra. Jag var bara smärta rakt igenom.
Sedan dess har jag blivit bättre hjälpt av vården än någonsin tidigare blivit. Jag fick bra mediciner och del i ett nystartat program på Huddinge sjukhus med KBT-terapi på internet. Idag har jag varit symptomfri i flera månader och håller på att avvänja mig från medicinen Citalopram som jag ätit sedan december 2007. Det är ett stort projekt för mig att klara mig med min sjukdom men utan mediciner.
Trots allt vad det innebär att vara en av två väldigt olyckliga procent är jag på sätt och vis glad för att jag har mina hjärnspöken. De utvidgar min personlighet och gör att jag kan vara tacksam för det mesta i livet, även det som inte är rosenrött. Eftersom ångest är någonting som de flesta människor upplever under sina livstider, om än inte i samma utsträckning som människor med psykisk sjukdom, har jag förstått att det är viktigt att våga prata om det - även här på bloggen.
Avslutningsvis tänkte jag påminna om att ingen av oss vet vad som kommer om fem minuter. En stor del av att leva med ångest lurande bakom varje husknut är att man blir rädd för allt som kommer komma. Jag tror att det är oroväckande mänskligt. Därför vill jag säga det ännu en gång:
- Vad som helst kan hända.
Vi måste lära oss att hantera tanken på kontrollöshet. Helknäppa eller halvknäppa är det avgörande för hur lyckliga vi kan bli.
Fred mina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar