...ja vad ska man kalla det, jag radar upp dem så får vi se om vi kan sammanfatta dem.
Madonnas dokumentär om Malawi, om fattigdomen och hemskheterna där. Hur fattigdom och avsaknad på utbildning leder till att religion och hokus pokus blir den enda sanningen för människorna. Någon ”vis” medicinman eller motsvarande säger att aids beror på yada yada, och kommer på den fantastiska lösningen att skära av små pojkars könsorgan. Dom överfaller pojkarna som är på väg att hämta vatten eller går till skolan, lemlästar dem och lämnar dem sedan där. Och ingen vet liksom bättre, för deras sanning är det en människa med makt men utan egentlig kunskap säger, och människans fantasi har inga gränser.
Filmen Boy interrupted som jag skrev om för ett tag sedan om pojken som var depressiv och fixerad vid döden, som vid 15-års ålder begick det självmord han hade planerat ända sedan han först kunde formulera tanken.
Dokumentär om lobotomi på SVT. Man behandlade patienter, så sent som på 70-talet, som var hysteriska, schizofrena, deprimerade eller led av ångest med denna metod. En man fick till och med nobelpriset för att han kom på lobotomin! Med en dödsfrekvens på uppåt 20% fortsatte man ändå i år med detta, och jag kan tänka mig att patienterna blev så in i helvete mycket lättare ätt ha att göra med efter lobotomin eftersom den berövade dem på större delen av deras person.
Dokumentär om lungsjukdomen cystisk fibros, man fick följa några unga tjejer med denna sjukdom. Det är alltså en lungsjukdom som gör att man har massor av tjockt slem i lungorna och man får infektioner hela tiden. Man kan inte bota detta, utan tjejerna i filmen var beroende av lungtransplantationer. En av dem fick det, och efter att knappt klarat sig igenom operationen så slutade filmen ”lyckligt”. Hon var frisk (med de 70 tabletter hon åt varje dag för att hindra lungorna från att stötas bort) och i eftertexterna stod det att hon hade 70 % chans att överleva 5 år. Happy day.
Och nu läser jag en bok om och av en bipolär kvinna där man får följa hennes maniska perioder med överpresterande och hennes depressiva perioder med planeringen av sitt självmord.
Sambon frågade häromdagen varför jag jämt tittar på sådana här dokumentärer, och jag vet faktiskt inte. Det är inte för att jag vill sitta och tycka synd om dem, utan jag är mer fascinerad. Kanske gör jag det omedvetet för att kunna skatta mig lycklig, men det tror jag inte. kanske borde man sysselsätta sig med lite gladare saker!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar