Nu har jag kommit hem från Väddö och femårsfirandet och närmar mig så sakteliga resten av verkligheten. Ska om tjugofem minuter infinna mig på jobbet. Utanför fönstret har finhösten successivt utvecklats till depphösten och jag känner mig bekväm i allt det där, i det svenska vemodet som alltid lyckas nå mig likt känslan av oktoberskymning, av att sitta uppkrupen i soffan framför en film och plötsligt slås av att det mörknat ute. Och trots att jag är född i februari är jag höstens barn och i min själ faller alltid stora gula lönnlöv till marken.
Är det bara jag som älskar vemodet och kravlösheten?
Jag är så mycket mer naturbarn än vad jag borde vara. Varje gång vi åker ut till landet uppfattar jag det. Jag är inte stöpt i formen av en storstadsmänniska (är någon utav oss verkligen det?), jag vaknar varje morgon med en längtan av att gå ut i fuktigt, midjehögt gräs och geggamoja. Jag älskar Stockholm och mitt innehållsrika liv här, men hjärtat slår liksom i en annan takt än tillvaron. Jag borde nog egentligen bli bonde. Kanske ska anmäla mig till Bonde söker fru?
Nu innan jag går ner ska jag göra mig en redig getostmacka med lite honung på.
Bara för att det är så gott!
Love y'all!
/Drugey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar