Om ångesten.

Nu har jag gått tre veckor utan medicin och min sjukdom börjar bli mer och mer påtaglig. Just nu ligger jag nerbäddad i soffan och är rädd för att göra någonting annat än att bara ligga här. Det är påfrestande. Min ångest har alltid varit irrelevant och märklig. Den kommer starkt i perioder, helt utan synbar anledning, och då har jag svårt att leva ett vanligt liv. Man skulle kunna se det som att ha malaria. Ibland fungerar jag alldeles utmärkt, och ibland får jag ett återfall och då hamnar jag under isen. Det värsta med att ligga här i soffan är att jag blir rädd för alla måsten. Trots att jag vet att jag klarar av att gå på middagar, arbeta och gå i skolan - och att ångesten oftast minskar i dessa situationen - känner jag en stor oro över hur jag fysiskt ska klara av det. Det känns som om döden står och väntar var jag än vänder mig. Jag vet att jag måste ta tag i det här på något vis. Om det innebär mer terapi eller medicin vet jag inte än, men jag vill inte leva livrädd. Det är liksom inte så mycket att leva, utan snarare att överleva. Om ens det.