"Oh you little...!"

Jag har ju några år av Citalopram bakom mig, men är nu helt och hållet avtrappad. Det känns ju fantastiskt på många sätt, till exempel upplever jag saker vilket har varit något av en bristvara under tiden av min medicinering. Det är dock tämligen många situationer där jag önskar att jag hade kontroll över mina känslor. Det visar sig nämligen att jag har en tendens att balla ur. Jag sov utan pyjamas i natt för att jag var så varm, och så när jag gick upp och skulle sätta på mig kläder hittade jag ingenting förutom ett par blåa tajts och ett blått linne. Det såg ganska dumt ut eftersom de båda var i exakt samma nyans, men jag menar, jag skulle så klart bara ha på mig dem en liten stund så jag kunde leva med att se ut som en smurf under frukosten. Då börjar min kille lite retsamt sjunga "I'm blue, dabadee dabadah", var på jag får stora kruppen. Ärligt talat är jag fortfarande lite sur, två timmar senare. Jag såg aldrig mig själv som speciellt arg innan jag började knapra piller, men nu när jag inte varit arg på två år märker jag hur lättretad jag är. Jag är ett PMS-monster, oavsett om jag har PMS eller inte. Akta er!