Den här veckan har jag varit ovanligt arg. Främst är jag arg över att jag är en av alla de människor som enbart besitter kvaliteter som inte går att mäta. Det gör mig frusterad. Mitt liv är en ständig strävan efter att motverka det kaos jag själv, helt omedvetet, skapar. Jag är inte en person som kommer i tid och är väl förberedd - hur gärna jag än önskar att jag var det. Det är enerverande, så jag blir arg för att världen inte mäter andra saker: som engagemang och kreativitet till exempel. Vilken avsevärt mycket trevligare värld det skulle vara!
Jag känner att det finns människor som borde söka i sitt inre och omvärdera vikten av raka led och perfekt ordning. En av dem är min dirigent som har svårt att förstå sig på att människor har liv som är dynamiska och inte bara rullar på i sin makliga takt. Det är faktiskt så, bara en ringa upplysning, att människor är olika. Det som verkar självklart för den ena är en omöjlighet för den andra - men alla har vi egenskaper som gör oss ovärdeliga.
Jag vet själv hur det är att leda en grupp människor. Faktum är att det är min framtida profession, och det är omöjligt om man inte besitter någon som helst förmåga till empati. För att kunna hjälpa någon måste man sätta sig in i den personen fungerar - oavsett om den fungerar som en själv eller inte. Nu har jag fått det sagt. Sluta eftersträva perfektion!
Eftersträva värden som är tyngdlösa istället. Jag tror att det ickemätbara är det som väger tyngst. Medmänsklighet, omtanke, kärlek. Smaka på orden bara, som ett litet experiment. Jag lovar att ditt, kanske inte längre så perfekta men ack så mycket mer självlysande liv kommer smaka aningen mindre surt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar