Det stod något på en löpsedel om det och bredvid texten var det en bild på en ledsen Mia som liksom hängde med ögonen. En sympatisk människa hade säkert tänkt: "Oj, stackars människa" - men vet ni, det tänkte inte jag. Jag tänkte "Jaha, och varför berättar du det för Aftonbladet?" istället. När jag gått vidare en bit insåg jag hur elak jag är i mitt eget huvud. Skulle Mia Skäringer kommit direkt till mig och berättat om sin kollaps hade jag säkert blivit bestört av medlidande, men nu blev jag istället irriterad. Varför blev jag det egentligen? Var det för att det stod i tidningen?
Ja, kanske delvis. Det är någonting med att berätta om sina problem publikt som liksom gör det lite snuskigt, lite oangenämt. Det blir liksom lite som skryt fast åt andra hållet: "... men mest synd är det ändå om mig". Jag vet inte varför jag tycker att det är så fult, men det gör jag. Jag vill inte tycka att det är fult heller. Är man ledsen tycker jag att det ska vara okej att prata om det, med Aftonbladet eller med sin mamma beroende på vem man har mest förtroende för, men trots att jag tänker så i teorin blir jag ändå nånstans äcklad.
"Vilken egocentrisk människa som är ledsen!", tänker jag. Som om vi inte alla är det.
är det helt ok att gå ut med privata problem i en blogg då som i ditt fall? någonstans kanske det är samma typ av behov som ligger till grund för detta? vissa människor har tydligen ett behov av att "blotta" sina problem, sen om man är känd eller inte, kanske bara påverkar valet av vilka medier man använder sig av?
SvaraRaderaom du inte håller med mig skulle jag gärna vilja veta vad du tror ligger till grund för att man genom exemeplvis en blogg, som kan läsas av allt och alla, berättar om sitt privatliv.