Jag har också varit ledsen.

Det kändes helt absurt att läsa Cooleys inlägg efter min kväll jag har haft ikväll. Jag har suttit uppburrad i Marc'Os knä och gråtit över det faktum att jag måste vara mig själv varje dag hela livet. Den känslan tycks nästan vara en epidemi i dessa dagar. Jag tror inte att det behöver vara nåt problem egentligen, ingen känsla som behöver tröstas bort. Om man ska leva med sig själv ett helt liv måste man nog fundera lite mellan varven, fråga gud varför man inte ser ut som Angelina Jolie och slötitta på TV några timmar längre än planerat. Det jag däremot behöver jobba på är att ge mig själv spelutrymmet att låta alla dessa små saker som kunde varit bättre betyda så mycket. Och kanske att ibland våga visa att jag är svag även för er andra. Vi delar ju samma symptom och skulle därför bara behöva påminna varandra då och då om att vi faktiskt duger.