Fick frågan häromdagen om jag känner mig ensam här, nu när jag bor själv för första gången på några år. Och det gör jag inte. Skönt att sova själv, ostört. Men samtidigt, klart man saknar.
Någon att dela allt med. Även det ointressanta. Vad man åt på rasten på föreläsningen. Hur länge man badade. Hur jag kokade pastan för länge.
Har ändå tron att man kommer träffa någon. Bara man är öppen och avslappnad. Och vettig. Och jätteöppen!
Man vill inte stänga in sig för mycket bara för att det är enklast efter ett jobbigt brake-up. Men samtidigt, killar är jobbiga. Vill ha en vettig, klok, lugn, förstående, kul, inspirerande, matlagningsglad, renlig karl. Is that to much to ask?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar