På tal om: Fuldagar.

Cooley skrev här nedan ett mycket intressant inlägg om det här med fuldagar. Jag tycker verkligen från botten av min oerhört bottenlösa själ att det är ett fenomen värt att uppmärksamma. Jag har nämligen en lillasyster vars upplevda fuldagar är oräkneliga trots att alla som någonsin sett människan inser att hon ser fantastisk ut, alltid.
Jag kan inte i mitt livs vildaste fantasi förstå när två så pass vackra människor beskriver sig själva som fula. Ni måste helt enkelt reducera er själva till detaljer, för naturligtvis kan inte håret ligga perfekt alla dagar och hyn inte lysa av inre självkänsla varje minut. Jag är smutsig i håret ganska ofta, och när jag sover med ansiktet ner i kudden får jag märkliga linjer i ansiktet som ibland inte försvinner förrän efter lunch. På så vis förstår jag vad ni menar - men verkligen: Fuldagar?
Jag vill verkligen tro att det här handlar om något annat. Dagar då man lägger för stor fokus vid sitt utseende, eller dagar då man helt enkelt gör sig själv till något annat än vad man är, ett objekt. De dagar då jag går förbi spegeln och blir äcklad går jag inte förbi spegeln mer. Då försöker jag pigga upp mig själv med annat, som att sätta mig och måla eller gå ut och ta en promenad för att ändra fokus. Under alla mina år av terapi har det blivit klart för mig att det farligaste som finns är att lägga för mycket vikt vid sig själv. För i andras ögon mina vänner, är ni ouppnåligt vackra.