100 veganbullar och lite för mycket snurr i bollen.

När jag vaknade imorse kände jag direkt att det inte var någon idé att gå till skolan. Inte nog med att jag fortfarande haltar efter mitt äventyr med örhänget i fredagskväll (Ja, piggen fastnade hela vägen in i foten. Ja, det gjorde ont)så var jag orolig i hela kroppen, på det där sättet som sitter i ett tag. Istället för att studera lade jag mig därför i soffan och sov till klockan tolv innan jag haltade upp och bakade veganbullar till mitt körfika på onsdag.

Nu på kvällen kom min sambo hem och föreslog att han istället för att ta en utlandstermin i England skulle göra det i Australien. Min dagsoro i samband med detta mindre glädjande besked gjorde mig om möjligt ännu mer labil än innan. Australien, verkligen? Jag är inte typen som tror på long-distance över huvud taget - och så säger han att han vill åka till andra sidan jorden i sex månader. Man tackar och bockar.

Nu tror ni säkert att det här är en osäkerhetsgrej, men det värsta för mig är inte tanken på att han skulle stå i solen på en strand omgiven av massa heta australienskor i bikini, utan snarare att jag skulle gå bananas här hemma och glömma bort vem Marc'O är. Regniga, sena Sverige-nätter i kombination med ensamhet och alkohol är inte min starka sida. Jag litar helt enkelt inte på mig själv. Betyder det att jag är en dålig människa?