När jag blev ihop med min Marcus var livet väldigt annorlunda. Det var modernt med svettband och truckerkepsar och jag hade stora problem att få ut popcornskal ur min tandställning. Som osäker tonåring stod det ständigt högst upp på min lista över prioriteringar att vara omtyckt av alla. Ibland kunde jag därför störa mig på Marcus so-what-attityd som jag inte alls kunde relatera till. Året var 2006 och någon gång i november, en sån där november när alla känslor känns så mycket, frågade jag Marcus varför han var så nonchalant mot vissa människor. Min finniga, sjuttonårige kille svarade följande: Därför att det finns människor som jag skulle döda för och så finns det dem jag inte skulle göra det för. Han förstod något redan då som det har tagit mig mycket tid att inse.
Jag har sexhundraåttio vänner på facebook och av dem är det inte ens en tiondel som jag skulle döda för. Majoriteten av dessa facebook vänner skulle jag förmodligen inte ens ta hand om om de blev för fulla. En del skulle jag kanske rent av inte ens hälsa på om jag stötte på dem på stan. Sen är det ni, ni som tillhör den där tiondelen som jag älskar och som jag skulle göra vad som helst för. Ni, som definierar mig och är mina människor. Nu är året 2011 och saker har förändrats: Vi ser annorlunda ut och livet har fått både ett annat djup och en annan bredd sedan jag skällde på Marcus över hans nonchalans. Tiden har gett mig ett perspektiv jag inte tidigare hade och jag är inte längre rädd för att vara selektiv. Jag vet nu att det är det där urskiljandet som får själen att ta rätt beslut. Det är kategoriserandet som gör er till mina närmaste vänner och som får mig att känna en sån enorm tacksamhet över att få ha er i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar