Till veckan efter påsk har jag fått två hemuppgifter. Den ena är att kontrollerat få min dödsångest. Från och med nu så kommer jag en halvtimme om dagen, någon gång mellan klockan fem och sju, ha dödsångest. Därför kommer jag att vara ännu sämre på att svara i telefon än vanligt under den tiden. Tanken är att jag ska vänja min hjärna vid att tänka på att jag kommer att dö så att jag slutar vara rädd för det. Det låter helt omöjligt, men Helena sa att det skulle gå och hon verkade så harmonisk att jag litar på henne. 
Den andra uppgiften var en avslappningsövning. Jag har tidigare tänkt att avslappningsövningar är för pussies. Det låter generaliserande, men jag har liksom sett dem som ovetenskapligt new age:ande. Typ: tänk att du är en fisk så blir du lugn. Min avslappningsövning är må hända inte så mycket bättre än så, men återigen litar jag på Helena och kommer helt och fullt hänge mig åt att innan jag somnar på kvällen föreställa mig att jag sitter på en plats i närheten av en bäck. Hon sa inte vilken bäck jag skulle tänka på, men jag tänker tänka på en riktig Ronja-Rövardotter-bäck. Jag kommer tänka att jag sitter på en mossbeklädd sten som är solvarm och att det luktar tallskog runt omkring mig och att det i bäcken kommer löv varpå jag kan placera mina stressade tankar för att se dem successivt, virvlande försvinna ur mitt synfält.Hon sa också någonting vettigt. Hon sa att jag var typen som alltid tänker fem steg längre fram: När jag sitter i skolan tänker jag på vad jag ska göra i helgen och när jag på helgen står på landet och rensar ogräs tänker jag på vad jag ska göra i slutet av nästa vecka. Jag lägger all min tid på att försöka kontrollera min framtid och då är det inte konstigt att jag hamnar i min dödsångest. Det är ju slutstationen. Jag har levt i tjugofyra år och först nu inser jag att jag faktiskt inte är åttiofem eller fyrtiotvå eller trettiotre. Det är en märklig känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar