Anknytningsteorier.

När man går i terapi får man lära sig väldigt mycket om sig själv och andra. Igår hos min terapi-lady berättade hon för mig om någonting som kallas för anknytningsteori och som är väldigt avancerat men som lite förenklat kan förklaras genom att det finns fyra olika typer av människor:

a) De jävlarna som har haft en fulländad uppväxt med oändlig trygghet och kärlek och som därför går genom livet utan att kunna rubbas ur balans. Den här typen av människa går aldrig i terapi, om de inte varit med om något oerhört traumatiskt: förlorat en anhörig, varit med om en olycka o.s.v. De här personerna tänker och känner ungefär lika mycket och kan därför resonera med sina känslor.

b) De som vuxit upp i ett hem med mycket resonerande och regler men inte lika mycket känslouttryck och kärlek. Det resulterar i att dessa personer är hejare på att tänka men sämre på att känna. Här samlas alla duktiga personer som betalar räkningarna i tid, behåller sina jobb (ofta inom vård och beräknande yrken: ekonomer, civilingengörer och jurister etc.) och pensionssparar. Dessa människor uppfattas ofta som ovanligt rediga och omhändertagande om andra men är sämre på att ta hand om sig själva och har en tendens att förtränga sina känslor. De är också duktiga på att hålla en fasad uppe. Många upplever inte ens att de har känslor utan kan känna sig tomma inuti. Om dessa personer söker hjälp är det oftast för utbrändhet och depressioner.

c)Så kommer den kategorin som består av små Drugeys: Känslomänniskorna, ofta hittade inom de kreativa yrkena. De här människorna kan inte resonera med sina känslor utan bara känner massor instinktivt. Istället för att möta känslorna med tankar (Känsla: Jag är sämst i världen! bör helst mötas av tanken: Hur sannolikt är det? Är du sämre än alla på allt? Tänk vad många som bor i världen! etc.)Det här gör dessa människor till dramaqueens på högnivå. Alla känslor de får tar de för sanningar. De här människorna har ofta växt upp med en viss ambivalens: föräldrar som kanske inte alltid har tid för dem eller föräldrar med väldigt skiftande humör. Det har även funnits lite struktur i hemmet i form av konsekventa regler. Istället kan något vara strängt förbjudet ena dagen men helt okej en annan.

C-människorna och B-människorna söker sig ofta till varandra i förhållanden och vänskaper. Då kompletterar de varandra och den ena blir oftast relationens hjärta och den andra relationens hjärna. Det är oftast C-människorna som initierar sex i kärleksrelationer och som spontanuppvaktar B-människorna. Inte där sagt att B-människan är romantisk, denne kan vara mycket kärleksfull men helst under planerade former. B-människorna är å sin sida mycket mer självständiga medan C-människorna kan bli klängiga istället. Ex:

C) - Varför säger du aldrig att du älskar mig? Jag säger ju det till dig hela tiden.
B) - Men jag har ju redan sagt det en gång.
C) - Jo men det var ju flera år sen! Om du inte säger det tror inte jag att du tycker om mig.

C-människor slänger sig gärna in i relationer med hull och hår och funderar inte så mycket på potentialen i förhållandet utan går mer på magkänslan medan B-människor några veckor in i förhållandet ofta börjar tvivla. De tänker "Nej men vill jag verkligen vara ihop med en kille som jobbar i en fiskaffär? Då kommer ju jag lukta fisk varje dag. Jag borde bli ihop med en florist istället. Du skulle folk fråga mig varför jag luktade så gott istället! Nej men fy vad äckligt med fisklukt förresten. Nej det går inte!" Med i beräkningen finns inte hur de känner för personen då. C-människor blir lättare kära än B-människor men är också lättare otrogna.

Ser ni likheterna någon? Kanske att ni passar in där någonstans? I den sista kategorin passar ni i alla fall inte in. Medan C- och B-människorna kan bli hjälpta till en mer hälsosam balans mellan tanke och känsla är det för D-kategorin kört. Det är:

D) Psykopaterna. Och vad kan man säga? Har under en Hitchcock-liknande uppväxt där ett reellt hot ständigt varit närvarande fått lära sig att det enda sättet att överleva är att manipulera människor i sin omgivning. De här människorna har ingen empati, därför att de människor som de i tidig ålder omgetts av ofta inte har förtjänat de, och är därför själviska och farliga. De söker sig ofta till A-kategorin för att de är de enda som är tillräckligt tillitsfulla för att inte ana ugglor i mossen. B-personen kan intellektuellt analysera att psykopaten inte beter sig vettigt och C-personen känner instinktivt att något inte står rätt till.

Hoppas att ni inte dog av all denna text utan tyckte att det var lika fascinerande som jag. Observera att den här texten inte var ett dugg vetenskapligt förankrad utan bara min totala förenkling. Fred!