Den här hösten har slitit på mig. Det är väl så det blir ibland, att saker som tär liksom klibbar ihop sig och hamnar under samma tidperioder och så har det varit för mig den senaste tiden. För några veckor sedan på tunnelbanan på väg till praktiken kände jag plötsligt hur jag inte fick luft. Allt var så torrt, det var kvavt och fullt med folk. Jag visste att det var i mitt huvud men jag kunde inte lugna ner mig själv. Väl framme vid Solna centrum fick jag sätta mig på en bänk.
När vi hade träffats i lördags på Vapiano dröjde det inte längre än fyrtio minuter innan min chef ringde och förstökte tvinga mig ned till jobbet. Det är svårt att förklara hur han gör, men han använder sig av dåligt samvete och lyckats på något sätt manipulera mig att säga att jag ska kolla med Marcus och ringa upp. Så fort jag har lagt på luren börjar jag storgråta. Det är ingen vanlig gullig gråt; det är snorgråt och skrikgråt och en gråt som inte vill sluta. Min chef ringer en gång. Han ringer två gånger, och till slut får Marcus svara och säga att jag inte kommer.
Och imorgon står det att jag ska jobba igen på schemat. Vad jag vill är att sjukskriva mig och säga upp mig. Jag orkar inte mer. Konstigt nog kommer man alltid till den punkten när man hamnar i slitiga perioder. Den där punkten då luften är för tjock för att andas och hjärtats slag dunkar öronbedövande starkt och insikten kommer som ett slag i magen: Det går inte. Inte ett steg till. Det är där jag befinner mig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar