Förspilld kvinnokraft...

... Är vad jag har ägnat mig åt denna gråa söndag. Istället för att göra något kreativt och roligt har jag tvättat, diskat och städat - och vet ni vad det sjuka är? Det har varit ganska mysigt. En lunch på Primo med min karl och lite löpträning på det och jag börjar fundera över varför i tusan man ska arbeta egentligen.

Dessvärre ligger nog svaret på den frågan närmre än jag önskar att den gjorde. Inget sommarjobb har dykt upp och min ekonomi börjar gå från snäv till obefintlig. Nu behöver jag tjäna-pengar-råd från Sexey, Cooley och Pördey som kan det där med ekonomi och från Nördey eftersom hon är en livskonstnär. Vad tar man sig till?

Ja, fy katten.

För er lättberörda människor: Titta inte på bilderna i länken i Cooleys inlägg nedan. Jag blev så enormt illa berörd. Lite så har jag faktiskt också blivit av nyhetsrapporteringen från Japan. Det är alldeles för närgånget. Det blir liksom för känslosamt. Inte på det empatiska viset utan mer försäljning-av-lösnummer-aktigt. Nåt hemskt för oss i trygghet att förfäras över. It makes me sick.

Jag har också varit ledsen.

Det kändes helt absurt att läsa Cooleys inlägg efter min kväll jag har haft ikväll. Jag har suttit uppburrad i Marc'Os knä och gråtit över det faktum att jag måste vara mig själv varje dag hela livet. Den känslan tycks nästan vara en epidemi i dessa dagar. Jag tror inte att det behöver vara nåt problem egentligen, ingen känsla som behöver tröstas bort. Om man ska leva med sig själv ett helt liv måste man nog fundera lite mellan varven, fråga gud varför man inte ser ut som Angelina Jolie och slötitta på TV några timmar längre än planerat. Det jag däremot behöver jobba på är att ge mig själv spelutrymmet att låta alla dessa små saker som kunde varit bättre betyda så mycket. Och kanske att ibland våga visa att jag är svag även för er andra. Vi delar ju samma symptom och skulle därför bara behöva påminna varandra då och då om att vi faktiskt duger.

Idag blev jag arg...

..när jag stod på gymmet och väntade på att ett löpband skulle bli ledigt och två superstajlade fyrtioplussare gick på varsitt band i långsamt promenadtempo i en timme var. Hela deras appearence liksom irriterade mig. De gick och tittade sig i spegeln och plutade med läpparna mot sina egna spegelbilder som om det var en catwalk. Vad är problemet? Folk behöver banden för att träna. De heter löpband, inte gå-i-slowmotion-band! När jag ställde mig bredvid den ena tjejen gjorde jag en grimas åt henne i spegeln och satte på löpbandet på full sprutt. Jag hade önskat att hon förstod att jag tyckte att hon sög, men av hennes botox-förvånade min trodde hon nog bara att jag var galen.

Lagom för losers.

Det är helt otroligt att Sexey lyckas döda sin kropp med träning när jag själv har så svårt att anstränga mig det minsta. Får mig att börja dra paralleller med Solsidan-Freddes grillmani, den där längtan efter att få göra något riktigt ordentligt för en gång skull... att skjuta ner sin chef (gud förbjude), sätta upp wanted-bilder på sin otrogna kille i hela kvarteret eller bara söva den sötaste tjejen i klassen och tatuera in en fransk mustasch på hennes överläpp, låter det lockande?

Jag tycker att det visar på karaktär att träna så hårt att man inte kan gå dagen efter. Det visar kanske också på ett visst mått av hjärnsläpp, men ingen kan anklaga Sexey för att vara en mes. Hon kör all in. Jag önskar att jag hade den där extra växeln, inte för att mina ben skulle må bra av det utan snarare min själ.

Ett nytt år.

Tjena medbyxor och välkommen till 2011! Det här ska bli året då vi blir Sveriges största blogg! Eller kanske inte... Poängen med nyårslöften är kanske att de ska gå att genomföra. Inte för att jag brukar vara någon höjdare på det, men ändå! Jag har funderat lite på det här med våra gemensamma mål under det nya året och tänker att vi kanske borde skriva någon sorts lista, så här kommer mina förslag:

Läderbyxornas nyårslöften:
1. Vi ska genomföra en resa tillsammans. Skulle kunna vara en helg på nåns landställe, eller två veckor utomlands, det spelar mindre roll.
2. Vi ska skriva fler inlägg än förra året. Förra året skrev vi 263 inlägg, eller nåt i den stilen. Det blir med andra ord i snitt 22 inlägg i månaden, eller 4,4 inlägg var månatligen. Det borde vi fan klara.
3. Vi ska köra någon träningsform tillsammans: typ gå och bada, dansa poledancing, gå på ett boxningspass eller sticka ut och jogga. Vad spelar ingen roll.
4. Vi ska ha varit hemma hos var och en av oss under året.

Det borde inte vara så bedrövligt svårt, men om någon tycker att någon punkt är idiotisk så tar vi naturligtvis bort den. Alla har veto. På samma sätt uppmuntrar jag Sexey, Pördey, Cooley och Nerdey att komma på egna gemensamma nyårslöften. Det här ska ju bli vårt grymmaste år so far så lite mål kan ju inte skada.

Peace out homies!

Barnvaktande.

Marc'Os bror med familj håller på att flytta från sin drömlägenhet på Kungsholmen till en villa i Vallentuna och eftersom jag är svagast i gänget får jag agera barnvakt åt deras ettåriga dotter Greta. Ungen är otrolig, glad förjämnan och när jag la henne i vagnen för en halvtimme sedan somnade hon som på beställning. Jag hoppas att det där är gener från hennes pappas sida så att jag också har en möjlighet att få så där goa barn. Inte såna där barn som skriker i affärer.

På tal om affärer sa jag upp mig i måndags. Jag har haft så mycket ångest på sistone att det var ett nödvändigt ont. Vad som är bra med det hela är att jag har mindre ångest, vad som är mindre bra är att jag inte har ett jobb. I början på nästa år är det med andra ord dags för mig att gå omkring och ragga på personalansvariga i olika butiker. Kommer nog få bli en del raggande, men vad gör man inte för att den där hjärtklappningen ska ge sig?

Tråk.

När man var elev var studiedagar det bästa som fanns. Det är de inte som lärare kan jag säga. Jag sitter just nu på gymnasiemässan och får lära mig en massa strunt om den nya gymnasiereformen. De stora förändringarna är yrkesutbildningarna, avskaffandet av estetisk verksamhet som obligatorium, att lärarna måste kontakta föräldrarna samma dag som en elev skolkar och det nya betygsystemet. Politiker är dumma i huvudet. Att de inte fattar att det är högre löner som ger bättre lärare och inte ett dyrt byte av system. Sen när är det de estetiska ämnena som är boven i arbetslöshetsdramat? Jag trodde att det var låga löner och högt arbetstempo, ja faktiskt just de faktorer som Jan Björklund lägger till fler av i den nya gymnasieskolan.

Ge mig glögg! Nu om någonsin behöver jag en liten rackare.

Hur jag saknar er.

Jag saknar er mer än vad jag tror att ni förstår. Det här är vad jag saknar: Sexeys omtanke, Cooleys roliga kommentarer, Pördeys skratt och Nerdeys sätt att berätta historier. Nästa vecka är jag jobbfri. Någon som har tid att hänga?

Sömnlöshet.

Många saker blir bättre av att träna regelbundet: Man blir snyggare, gladare och piggare. Dessa tre egenskaper är i allmänhet något jag suktar efter - jag är gärna allt det där, bara inte nu. Klockan är halv två och jag har legat och vridit mig i sängen i tre och en halv timme. Nu ångrar jag bittert att jag stack till gymmet tidigare idag. Jag vill bara sova! De där endorfinerna gör mig hög som en heliumballong och jag far upp mot rymden utan slut.

Jag är inte stressad över att jag inte somnar, nej, det udda med min sömnlöshet är att jag blir stressad över att det är så tråkigt att vara vaken när resten av världen sover. Jag vill också åka till Drömlandet och titta på enhörningar och gifta mig med Thomas Ravelli! Det är tråkigt här i verkligheten. Jättetråkigt.

Oktober, oktober.

Nu sitter jag vid Liljeholmen och är redan tjugo minuter försenad. Fenomenalt sätt att påbörja min nya vecka. Hur som helst här jag den bästa av anledningar - jag har varit i Finland.

Helgen har varit extremt intensiv. I lördags sjöng vi i åtta timmar innan vi hade fest hela kvällen och igår vår det frukost vid åtta. Jag sov sammanlagt åtta timmar under hela min helg. Min största bedrift under helgen vår att jag krossade min inre badkruka och badade i havet. Nämnde jag att det är oktober?

Nu är jag framme vid skolan så so long! Ni får mer detaljer ikväll. Fred på jorden!

En plats i solen.

Det är något visst med facebook som skapar ångest. Jag vet att vi har pratat om det förut, men jag återupptäckte det imorse. Vad folk gör mycket! Hur smala de är, vad lyckade de verkar! Hela grejen med att man inte går in på facebook när man är på en schysst fest i Vietnam utan att man enbart tittar in när man sitter i osminkad i soffan gör väl inte saken bättre. Då är det lätt att man önskar att man levde ett mer avancerat liv.

Samtidigt väljer man ju livsstil varje dag, och jag är ingen avancerad backpacker. Jag avskyr att inte sova i min egen säng, att inte ha mina matvaror att välja mellan i min matvarubutik. Det kanske låter som om jag önskar att jag vore annorlunda, men faktum är att jag trivs rätt bra i mitt alldagliga liv. Det gör sig kanske inte så bra på facebook, men det är mitt liv och jag skulle inte byta mot något i världen.

Vi är nog helt enkelt olika byggda. Det finns de som lever för undantagen i livet och trivs bäst i dem, och så finns de vi som är annorlunda. Det är klart att jag tycker om undantagen i mitt liv, semestrarna, festerna och alla äventyr, men faktum är att jag alltid längtar lite till vardagen när jag befinner mig i dem. Min plats i solen är på köksstolen vid fönstret, där jag sitter och dricker mitt morgonte och ser hur folk stressar till bussen över torget. Där är jag mest harmonisk.

På tal om: Fuldagar.

Cooley skrev här nedan ett mycket intressant inlägg om det här med fuldagar. Jag tycker verkligen från botten av min oerhört bottenlösa själ att det är ett fenomen värt att uppmärksamma. Jag har nämligen en lillasyster vars upplevda fuldagar är oräkneliga trots att alla som någonsin sett människan inser att hon ser fantastisk ut, alltid.
Jag kan inte i mitt livs vildaste fantasi förstå när två så pass vackra människor beskriver sig själva som fula. Ni måste helt enkelt reducera er själva till detaljer, för naturligtvis kan inte håret ligga perfekt alla dagar och hyn inte lysa av inre självkänsla varje minut. Jag är smutsig i håret ganska ofta, och när jag sover med ansiktet ner i kudden får jag märkliga linjer i ansiktet som ibland inte försvinner förrän efter lunch. På så vis förstår jag vad ni menar - men verkligen: Fuldagar?
Jag vill verkligen tro att det här handlar om något annat. Dagar då man lägger för stor fokus vid sitt utseende, eller dagar då man helt enkelt gör sig själv till något annat än vad man är, ett objekt. De dagar då jag går förbi spegeln och blir äcklad går jag inte förbi spegeln mer. Då försöker jag pigga upp mig själv med annat, som att sätta mig och måla eller gå ut och ta en promenad för att ändra fokus. Under alla mina år av terapi har det blivit klart för mig att det farligaste som finns är att lägga för mycket vikt vid sig själv. För i andras ögon mina vänner, är ni ouppnåligt vackra.

Höst på min planet.

Så blev det officiellt höst och jag kunde inte vara nöjdare. Hösten är min årstid - och jag känner på mig att vi kommer att ha en kalashöst tillsammans. För vilket årstid fylls bättre med spontanfikor, söndagspromenader och gemensamma surdegsbak? Med risk för att låta som en riktig liten pensionär är det här vad jag vill dela, tillsammans med mycket, mycket annat, mer er. Idag har jag varit i skolan, ätit middag med min lillasyster på Hot wok café och gått på höstens första körrep. Det var en synnerligen gemytlig kväll, även om mina gaser var olidliga under den sista körkvarten. Jag och Mini-drugey diskuterade detta, ska vi kalla det för fenomen, nämligen att vi alltid lyckas vara gasiga under kören. Man försöker liksom körfjärta i takt med musiken under fortepartierna men varenda gång lyckas man alltid klämma dit en liten för högljudd fis mitt under en pause. Jag inleder härmed allas våran fisfyllda höst med följande citat av Lars Winnerbäck:

"...nu sköljer luften över sommardamm
nu landar folk och allting återgår
nu går passionen och blir allvarsam
om någon sådan ännu återstår

jag blev utan men jag klarar mig
det finns en park vid Söder Mälarstrand
dit kan man gå en stund och vila sig
man kan få nog av all panik ibland
...
persiennerna dras ner
det mörknar och jag ber
låt mig bli din melankoliska vemodskavaljer
en nattlig promenad
i en höstmörk stad
jag kan inte önska mig nåt mer

så jag åker inte utomlands
förrän vintern fäller slutridå
här är ett skådespel i höstlövsdans
som jag vill se varenda meter på"

Gärna tillsammans med er mina vänner. Allra helst tillsammans med er.

Brunis vs. blondis.

Åh Sexey! Jag är så vansinnigt nyfiken på hur du ser ut i ditt mörka hår. Sist jag såg dig mörkhårig måste ha varit i sexan-sjuan? Nåt i den stilen. Eftersom några missade min korta brunettperiod tänkte jag att det kunde vara lägligt att visa mina före/efterbilder. En färgad Drugey:En vanlig Drugey:

Så vad tycker ni - var jag någon höjdare som brunis?

Kom igen nu slashasar!

Nu får ni ta en pause i era underbara liv och anta min utmaning! Det är typ tre, eller kanske fyra dagar kvar av månaden och vi är fem läderbyxor, så för att skriva fler än sjutton inlägg måste vi skriva åtminstone två var under denna tidsperiod! Jag får tvångstankar av detta! So help me! Jag har till och med ritat en bild för att illustrera hur mycket jag vill att ni ska sätta igång:Det är meningen att den ska vara läskig!

Veckans tema!

Från hälsa är steget till mat inte speciellt långt. Jag skulle superdupergärna vilja få tips på recept från allt mellan egengjorda fyllechips till surdegsbröd till goda italienska pastarätter. Jag vet att ni sitter på massor av mörka matlagningshemligheter som bara längtar efter att få komma ut i ljuset!Jag börjar med ett recept på citronkyckling som jag tycker är supergott:
typ 400 g kycklingbröstfilé
en buljongtärning
2,5 dl matlagningsgrädde
en citron

Till garneringen:
färsk oregano och rosmarin
svarta oliver

Stek kycklingfiléerna och häll i grädden. Låt koka tills kycklingfilén är genomstekt. Bryt i buljongtärningen och skär citronen på hälften. Den ena halvan skalar du fint och den andra halvan pressar du innan du häller i allt i smeten. Sedan klipper du de färska kryddorna och har i oliverna. Voila! Jättegott med typ råris till. Nu är det er tur!

När jag inte är dödssjuk.

När jag inte är dödssjuk går jag på gym tre gånger i veckan och brukar göra följande:
1. Gå på trappmaskinen på 9:an i ca 7 min (uppvärmning)
2. Springer en halvtimma på löpbandet - 9.5 km/h
3. Cyklar på ett sånt där bergsprogram, är ganska roligt, mellan 12 och 15 minuter
4. Tränar lite styrka: Axlar, rygg, bröst och tricepsSen stretchar jag, åker hem, tar ett bad och äter lite godis. Detta måste jag göra för att vilja träna nästa gång. Kanske är det ett bra tips för folk som, liksom jag, har väldigt svårt för att träna: Belöna dig själv! Jag har tränat i ett och ett halvt år och faktum är att nu när jag är sjuk saknar jag det lite. Om inte annat så för badet och godiset efteråt! Hur gör ni?

Veckans tema: Hälsa!

Eftersom jag är självutnämnd temaväljare här på bloggen slänger jag genast ut den här veckans tema och hoppas på att det ska väcka känslor hos alla bloggens medskribenter. Hälsa, ett ämne som vi åtminstone vet ligger Sexey varmt om hjärtat är ju om inte annat ett något bredare tema än förra veckans modetema. Allt som ordet hälsa kan inspirera till är alltså av godo – inga restriktioner!Jag kan själv börja med att säga att min hälsa är totalt rubbad för tillfället. Det är vad en penicillinkur kan göra med immunförsvaret. Nu snorar jag sjöar och hostar sten och förmår mig inte att göra någonting fysiskt förutom att gå på toaletten. Men det som är skönt med att vara på botten är att det bara finns en väg att gå.

Mot nya äventyr!

Om ångesten.

Nu har jag gått tre veckor utan medicin och min sjukdom börjar bli mer och mer påtaglig. Just nu ligger jag nerbäddad i soffan och är rädd för att göra någonting annat än att bara ligga här. Det är påfrestande. Min ångest har alltid varit irrelevant och märklig. Den kommer starkt i perioder, helt utan synbar anledning, och då har jag svårt att leva ett vanligt liv. Man skulle kunna se det som att ha malaria. Ibland fungerar jag alldeles utmärkt, och ibland får jag ett återfall och då hamnar jag under isen. Det värsta med att ligga här i soffan är att jag blir rädd för alla måsten. Trots att jag vet att jag klarar av att gå på middagar, arbeta och gå i skolan - och att ångesten oftast minskar i dessa situationen - känner jag en stor oro över hur jag fysiskt ska klara av det. Det känns som om döden står och väntar var jag än vänder mig. Jag vet att jag måste ta tag i det här på något vis. Om det innebär mer terapi eller medicin vet jag inte än, men jag vill inte leva livrädd. Det är liksom inte så mycket att leva, utan snarare att överleva. Om ens det.